Pratsorlet fyller bussen. Alla sitter bredvid sina kompisar och frågar av varandra hur de har det, och funderar ivrigt vad allt de kommande dagarna kommer att föra med sig. Velmu känner inte någon annan, så han sitter tyst och tittar ut genom fönstret på de växlande landskapen.
Bussen kör in på gården, och de andra barnen springer ut, tar med sina väskor och börjar leta efter sina egna rum innan Velmu ens hinner inse vad som håller på att ske. Velmu drar sig ut ur bussen sist, lyfter sin ryggsäck på ryggen och söker fram en vuxen som leder honom till rätt rum.
I rummet finns vita väggar, ett stort fönster och två sängar. På sängen med gröna lakan intill fönstret sitter redan någon: ett barn i samma ålder som Velmu, med vilt rött hår och en näsa med fräknar. Ur sin rosa väska gräver barnet fram sin nattdräkt och en brun mjukisnalle som barnet sätter på kudden.
Velmu sätter ner sin ryggsäck på golvet och barnet lyfter sin blick.
– Hejsan, säger barnet med smäcker röst.
– Hejsan, svarar Velmu. – Jag är Velmu.
– Jag heter Nyyti, säger barnet.
– Hej Nyyti, ler Velmu försiktigt. Han märker att Nyyti är alldeles lika spänd som han själv.
– Det här stället verkar helt roligt. Jag har inte tidigare varit på ett läger, så jag vet inte egentligen något om någonting, konstaterar Nyyti lite blygt. Velmu ler stort för första gången om dagen: han var ju inte den enda!
– Jag har inte heller varit på ett läger förr!
Även Nyytis ögon börjar lysa.
– Vad roligt att vi är två! Alla andra verkar redan veta allt färdigt och känna varandra. Det skulle vara tråkigt att vara den enda utan någon kompis.
– Jag kan vara din kompis, säger Velmu, och de två tittar på varandra och skrockar lite för sig själva. Bägge de hade varit rädda för att komma på läger, men nu känns allt lite lättare.
Under de fyra lägerdagarna bekantar sig Velmu och Nyyti med varandra och med lägerstället, deltar i lekar, spel och gudstjänster, äter korv och pannkaka, och dyker i sjön. Till slut gjorde det inte heller något att andra lägerdeltagare hade redan kompisar från förr. Mot slutet av lägret samlades Velmu och Nyyti vid ett brädspelsbord, och spelade även andra lekar på gården med de andra barnen. Det kommer fram att en av lägerdeltagarna bor alldeles nära Velmu, och de kommer överens att de ska träffas på nytt efter lägret.
När Velmu slutligen kommer hem, har han en konstig känsla. För bara några dagar sedan hade han varit så nervös inför det som skulle komma, det första lägret i hans liv, och spänd för att han inte skulle ha någon kompis där. Nu, efter lägret, kan han inte vänta på nästa gång då han slipper till läger med sina nya kompisar.